Nu har jag tydligen vevat igång den här gamla bloggen igen då. Avdammad, och en smula ringrostig, men i ganska gott skick trots att den legat i träda i nästan två år. Jag har raderat alla poster som låg här och drällde från den den tiden, alla utom ett. Jag sparade inlägget där jag berättade om att det inte skulle bli någon flytt och mina tankar om det.
Kort därefter tog blogglusten tvärslut. Icke-flytten till Seattle och Johans uppsägning från Microsoft tog knäcken på all glädje och lust att skriva så det blev bara ett femtontal inlägg totalt här.
Såhär i efterhand med facit i hand så rodde vi iland det tillsammans men det var på håret. Det kunde lika gärna gått fullständigt åt skogen.
Nu har Johan jobb på mjukvaruföretaget Coupa, med huvudkontor i San Mateo, CA och vi är glada och tacksamma att det ordnade sig till slut.
Det har hänt mycket under de här två åren som gått sedan jag skrev här sist. Ni som följer mig på Insta vet det mesta redan, men i korthet kan vi säga att jag både fyllt 50 och blivit farmor. Jag vet inte vilket om kändes mest (värst?) men när allt sjunkit in så är det helt OK. Lilla Annie är en liten gullunge som nästan alltid är glad. Jag hjälper till och passar henne då det behövs och vi trivs bra ihop (vi gillar båda att titta på Musse Piggs Klubbhus och Peppa Pigg).
Foto från igår
På torsdag är det Elias sista dag i skolan och han tar examen den 25 maj. Vi har aldrig varit på en "riktig" graduation ceremony så det ska bli spännande. Mamma flyger hit i mitten av nästa vecka och ska vara med och titta på hela spektaklet.
Nåväl. Det här var väl det jag ville skriva om just nu. Jag ville egentligen bara se om jag kunde sparka igång det här bloggeriet igen och hur det skulle kännas. Jag kommer förmodligen gå in och peta lite i designen här senare men det blir en huvudvärk för en annan dag. Nu ska jag peta i mig lite frukost.
Välkomna tillbaka till min blogg och jag hoppas att ni ska trivas.
Vi ses igen på en dator/padda/telefon nära dig.
3 kommentarer:
Nu testar jag att kommentera!
Vad kul att du skriver igen, jag menar verkligen det. Det har onekligen hänt mycket för dig under de här två åren, det är mysko men på ett sätt känns det som precis nyss du skrev det där inlägget och hur allting omkullkastades, men det är alltså två år sedan... För er som var mitt uppe i mycket jobbigt under lång tid så upplevdes förstås tiden annorlunda, men nu är det bakom er och livet leker igen. Vilken lättnad det måste ha varit när allting föll på plats med nytt jobb. Att ha ett arbete är ju a och o, hur man än vänder och vrider på det så dras den mattan bort under en blir det kris. Även om jag som utomstående visste och var säker på att det skulle ordna sig inom rimlig tid och före allting kollapsat och alla resurser var slut, så är det ju omöjligt känna den säkerheten och vissheten när man är mitt uppe i det själv och lever i ovisshet, då är det bara fruktansvärt jobbigt. Så skönt allting ordnade sig så bra och lugnet råder igen.
Och ja, farmor till sötaste och finaste Annie har du blivit också. Hon är så fin, ditt barnbarn, och vad härligt att du har tiden och kan hjälpa till när det behövs och finnas där. En sådan mormor hoppas jag att jag också kan bli om det nån gång i en avlägsen framtid blir aktuellt.
Graduation säger du, inget mer kiss and ride för dig i höst alltså. Förstår den insikten känns tuff och att du sörjer att du inte längre ska få lämna och hämta i skolan...haha.
Har ju förstått på andra som haft sina barn att ta HS graduation att det är jättesort, pampigt och fint. Du får bomba med bilder.
Hur känner Elias det? Vemodigt lämna HS eller bara lättnad och befrielse han känner...? Redan klara planer för hösten för honom eller?
Superkul ha dig blogga här igen, även om jag haft koll på dig via insta förstås :)
Vad roligt att du bloggar igen! Har saknat dina rader även om det är kul med instagram också. Stor kram
/mallan
Skicka en kommentar