Ja, det här med flytten alltså.
Vi började rensa, göra småreparationer, kontaktade ett antal mäklare som kom och tittade på huset.
Så en eftermiddag får vi veta:
1. att det inte blir någon flytt
och
2. att Johan får gå på dagen från Microsoft pga. en omorganisation.
Vad ända in i alla hoppande smådjävlar!?!?
I och för sig kunde det ha varit MYCKET värre. Nu fick Johan lön i två månader och sen någon typ av avgångsvederlag (som det tyvärr kommer dras ohemula mängder skatt på men det blir en annan historia) så vi klarar oss nog åtminstone ett halvår.
I nuläget vi ingenting om framtiden. Johan går på jobbseminarium varje vecka och lär sig en massa matnyttigt som till exempel hur han ska skriva sin CV (han har ju inte behövt söka jobb på över 20 år!), vilka frågor som kan komma upp vid eventuell intervju och hur man svarar på dem, hur man förhandlar om lön och fördelen med att ha ett konto på LinkedIn.
Jag pendlar mellan att vara glatt optimistisk "-klart att han kommer få ett jättebra jobb med hög lön" och att pessimistiskt tänka "-det här kommer gå åt h-e, han kommer inte hitta något jobb så jag kommer bli tvungen att börja jobba igen men den lönen kommer inte räcka till någonting utan vi får flytta till en sån där trailerpark och bli white trash".
Johan letar i första hand här omkring så att vi kanske skulle kunna slippa att flytta, men det finns inte så mycket här så snart måste vi börja tänka utanför södra Florida. Men även om han skulle hitta något i säg Miami så kommer vi nog få flytta ändå för restiden är inte att leka med dit ner. Dryga timmen enkel resa, lätt.
För att sammanfatta det hela blir det alltså ingen flytt till Seattle, åtminstone inte för ett jobb på Microsoft. Efter 22 år, 2 månader och 22 dagar fick han sluta, bara sådär. Det hela sköttes enligt min mening mycket dåligt från personalavdelningens sida men det var ingen idé att bråka. Papprena är påskrivna och han var på kontoret i Fort Lauderdale igår och lämnade in sina datorer.
Jag hoppas att vi om ett år kommer sitta i köket i ett boende som vi är rasande nöjda med och att Johan har ett bra jobb där han trivs och får bra lön och så kommer vi överens om att "- Vilken TUR att jobbet på Microsoft tog slut, nu har vi det mycket bättre! Det var dags för en förändring."
Jag hoppas verkligen det.
Jättemycket hoppas jag det.
9 kommentarer:
Oj vilket lappkast!! Jag förstår att det känns obehagligt och ovisst för er nu men jag hoppas och tror att Johan med sin erfarenhet snart får ett toppen jobb. Och att ni snart sitter i ett kök och skattar er lyckliga. Lycka till!!!!!
Ibland är det väl kanske tur att man inte vet vad framtiden harv med sig, på både gott och ont. Lider med er, den ovissheten är inte kul att leva i... Man är rätt liten som anställd i US och det spelar ingen roll hur länge man varit på ett och samma ställe. Min man har här i Sverige minst 2 årslöner och sex månaders uppsägningstid. Men Sverige är nog rätt bra på sånt.
Jag hoppas och tror att det löser sig på bästa sätt för er och ni snart kan se tillbaka på detta som något bra!
Ja jobbsäkerhet finns ju inte alls här. Hoppas det löser sig på ett bra, bättre!, sätt! Kramar!
Jag blev uppriktigt otroligt ledsen läsa det här inlägget, jag kan bara ana ångesten ni nu lever med. Oron och pendlandet mellan optimism och bottenlös förtvivlan. Det är lätt för en utomstående att hurtigt säga det här ordnar sig. Så utan att låta äckligt klämkäck eller så, men jag är faktiskt helt övertygad om att det här kommer sluta bra. Helt säker. Det du skrev sist, om hur ni om ett år kommer sitta vid köksbordet (var det nu än kommer vara) så kommer det precis som du hoppas och bra säger, den här påtvingade förändringen kommer leda till nåt ännu bättre och på sikt kommer ni kunna titta tillbaka och säga vad bra det blev så här. Ha tillförsikt och tro i det. Men nu... ja att vara mitt i det här....tufft. chocken förstås. Har inte varit i det men vi levde själva i oro häromåret då vårt företag gick igenom stora omorganiseringar och oväntat fick många gå, folk vi kände, kollegor som över en natt bokstavligt talat fick veta tyvärr du måste gå. Lämna in bricka och dator samma dag. Fruktansvärt tycker jag. Känns tröstlöst veta det händer hela tiden. Men det gör ju det. Nån sa till mig då att verkligheten är den att man får räkna med att vara med om det nån gång i livet, trots bra resume och lång erfarenhet. Man går verkligen inte säker. Ingenting är personligt och det handlar ju aldrig om en som person, alla är utbytbara och av det jag sett i min närhet, även de som aldrig trodde de skulle behöva gå, fick gå. Som sagt, ingen är säker och det är inget personligt. Man är bara en pjäs.
Men nu är det som det är, läget är så här för er och att bli bitter kommer inte leda till nåt nytt heller så försök så gott det går att tänka positivt, fortsätta söka och leta annat. Tänka brett och om ni bara känner ni kan tänka er flytt, tänka stort och brett och även överväga flytt nu, så ökar möjligheterna att snabbt få nåt. De jag kände här som var i er situation, sökte bara lokalt alltför länge, de ville absolut inte flytta. Men till slut gick månaderna och de blev desperata och behövde iaf att flytta, de menade det hade varit bättre om de tidigare sökt brett och övervägt flytt tidigare. Återigen, det här kommer sluta jättebra. Som utomstående betraktare är jag trygg, lugn och säker på det. Jag menar det. Det här kommer bli bra! Men vet det är oroligt när man är mitt uppe i det. Men tänk positivt, låt inte oron och de där hemska tankarna ta fäste. Alla förutsättningar finns för nåt bättre. Hela tiden, tänk på den där scenen vid köksbordet, om ett år när ni sitter där och här det här bakom er. Så ska och kommer det bli. Nåt ännu bättre. Denna ofrivilliga förändring kommer bli det bästa. Massor av kramar. Håll oss uppdaterade.
Tack! Ja, det var verkligen en riktig kalldusch att få beskedet men vi ska göra det bästa av situationen.
Precis, man har inte mycket att säga till om som anställd i det här landet. Men det kommer att ordna sig, det är jag säker på.
Ja, att gå på dagen är väl både bra och dåligt antar jag men det medför mycket osäkerhet. Det kommer lösa sig, på ena eller andra sättet. Kramar!
Tack finaste Anne, jag blir glad och mer hoppfull när jag läser det du skrivit! Det kommer att ordna sig på ett eller annat sätt och bara vi är tillsammans så kanske en barack i trailerparken inte är så illa ändå... ;) Kramar! ❤
Precis, så länge ni har varann så ordnar det sig alltid. Klokt sagt!!
Skicka en kommentar