Att gifta sig på stranden låter ju romantiskt.

Klockan är bara halv nio och jag har redan varit på ett bröllop. Ja alltså, inte som gäst precis, jag satt på vår hotellbalkong och slafsade i mig en banan när jag såg bruden med föräldrar och fotograf komma ut och fortsätta ut på stranden. Längre bort ser jag brudgummen med föräldrar samt prälle stå och vänta. 

Att gifta sig på stranden, med vågornas brus i bakgrunden låter rätt så romantiskt. I teorin alltså. 

Bara att ha på vit brudklänning skulle ställa till det för mig direkt. Jag spiller och dräller hejvilt och kan inte sätta mig ner/luta mig emot något så blir det en fläck. 

Nåväl. Vi låtsas att jag klarar mig undan att skita ner klänningen. Då kommer vi till nästa problem. Att gå på stranden med klänning som släpar. Det är varmt. Det blåser. Måsar flyger överallt och man vet ju vad måsar gör. 

Innan jag hade varit framme där jag skulle stå hade jag förmodligen snubblat på släpet, fått sand i ögat och varit röd som en tomat i fejset av värme. Och med svetten rinnande nerför ryggen känner man sig inte sådär fin och fräsch som man vill på den lyckligaste dagen i sitt liv. 

JÄTTEROMANTISKT. Verkligen. 

Om man sen tänker på att man inte är ensam på stranden såhär i arla morgonstund. Folk promenerar vid strandkanten.  Andra joggar. Ytterligare några letar ”skatter” med metalldetektorer. Kanske inte just såna som man ville ha med i bakgrunden på sina bröllopsfotografier. 

Ja ja. Så hade det kunnat gå, men de verkade klara ut det med glans efter vad jag kunde se. Jag önskar dem all lycka i framtiden.