"Och ju mer han tänkte på det...

 ...desto yngre vill han bli." Det var ju Farbrorn som inte vill va´ stor som tänkte så.

Och ju mer jag tänker på det vill jag flytta. Eller, rättare sagt är det väl en förändring jag vill ha om sanningen ska fram.
Något annat. Något nytt. Spännande. Annorlunda. Just nu går allting på rutin, dag ut och dag in.
Fast rutinen störs ju ibland av något som inträffar, en bil går som sönder och måste lagas till exempel. Det blir en hel del krångel när det ska skjutsas hit och dit, tandläkarbesök måste bokas om och så var jag tvungen att ringa till verkstan och boka tid (ni som vet, ni vet att jag hatar att ringa!). Men det ordnade sig.

En annan grej är det månatliga bokklubbsmötet som skulle vara henna hos mig den här gången (-och vad ska jag bjuda på, nu måste jag ju städa igen och varför ligger det så mycket papper överallt, jag kan inte köpa lasagne på Costco igen, det hade vi ju förrförra gången de var här och kattlådan måste städas och måste jag baka nåt till kaffet och hur mäter jag upp kaffe nu igen - en sked per kopp och en för kannan var det så?) 
Mötet är över och allt gick bra. Jag gjorde två stycken quiche (med köpta pajskal, nån måtta får det lov att vara på husligheten!), köpte goda (SVENSKA!) kakor på Costco och det blev så bra så.

Efteråt fick jag lägga mig på soffan och vila. Det är lite jobbigt när man är en smula introvert att plötsligt låtsas vara extrovert och prata på i en grupp. Turligt nog är vår bokklubb synnerligen liten, bara sex personer när vi är full styrka. Alldeles lagom. Vi hade läst "Cirkusprinsessan" av Katarina Oresvärd, den kan rekommenderas. Nästa månad blir det "Mödramärg" av Tina Harnesk. Vi har tidigare läst "Folk som sår i snö" av samma författare och vi tyckte alla att det var en bra bok så förväntningarna på "Mödramärg" är ganska högt satta. Vi får väl se. 

Om en dröm att vara på väg

 Att börja om från början. Att lämna allt bekant och välkänt bakom sig, bryta upp allt invant och tryggt. Att samtidigt undra -"Var det verkligen så bra här? Blev det bara en vana, något bekvämt som det kändes jobbigt att ändra på? Lever vi verkligen det där drömlivet de flesta tror att vi lever?" Nej, det gör vi ju faktiskt inte och jag hoppas att ingen tycker att jag har försökt lura någon att tro att vi lever i paradiset. Just nu känns det mer och mer som en mardröm.

Sen Trump blev vald till president har jag allt oftare tänkt på att flytta härifrån. Nästa år blir det 20 år sedan vi flyttade från Sverige till Florida och det kanske är tillräckligt? Är det dags att dra? Tanken gnager. 

Men vart ska vi ta vägen? Att flytta tillbaka till Sverige finns inte med som alternativ. Hälsa på, vara där på ett par veckors semester, javisst. Men inte bo där. Men kanske någonstans i Europa, bara ett par timmars flygresa bort från Sverige? Vårt val just nu är Spanien. Vi tittar på hus med pool, trädgård med fruktträd, milsvid utsikt från takterassen över skogar och berg. 

Man kan ju alltid drömma.

Att gifta sig på stranden låter ju romantiskt.

Klockan är bara halv nio och jag har redan varit på ett bröllop. Ja alltså, inte som gäst precis, jag satt på vår hotellbalkong och slafsade i mig en banan när jag såg bruden med föräldrar och fotograf komma ut och fortsätta ut på stranden. Längre bort ser jag brudgummen med föräldrar samt prälle stå och vänta. 

Att gifta sig på stranden, med vågornas brus i bakgrunden låter rätt så romantiskt. I teorin alltså. 

Bara att ha på vit brudklänning skulle ställa till det för mig direkt. Jag spiller och dräller hejvilt och kan inte sätta mig ner/luta mig emot något så blir det en fläck. 

Nåväl. Vi låtsas att jag klarar mig undan att skita ner klänningen. Då kommer vi till nästa problem. Att gå på stranden med klänning som släpar. Det är varmt. Det blåser. Måsar flyger överallt och man vet ju vad måsar gör. 

Innan jag hade varit framme där jag skulle stå hade jag förmodligen snubblat på släpet, fått sand i ögat och varit röd som en tomat i fejset av värme. Och med svetten rinnande nerför ryggen känner man sig inte sådär fin och fräsch som man vill på den lyckligaste dagen i sitt liv. 

JÄTTEROMANTISKT. Verkligen. 

Om man sen tänker på att man inte är ensam på stranden såhär i arla morgonstund. Folk promenerar vid strandkanten.  Andra joggar. Ytterligare några letar ”skatter” med metalldetektorer. Kanske inte just såna som man ville ha med i bakgrunden på sina bröllopsfotografier. 

Ja ja. Så hade det kunnat gå, men de verkade klara ut det med glans efter vad jag kunde se. Jag önskar dem all lycka i framtiden. 

Ett inlägg där jag inte nämner Covid-19 en enda gå..... äsch.

Jag är SÅ less på min kalender.

Det är egentligen inget fel på den, förmodligen är det jag som har förändrats.

Jag är inne på tredje året nu med samma typ av kalender, en vertikal Life Planner från Erin Condren, 

Egentligen satte varningssignalerna igång redan när jag packade upp kalendern ur kartongen. De hade ändrat i den. I stället för "raka" hörn, var det rundade hörn. Det stör mig nåt alldeles oerhört. Och så alla dessa bilder på prismor överallt, jag blir tokig! Det går åt en förmögenhet på såndär tippextejp för att bli av med alla linjer och skit som jag inte vill ha. Sen kommer allt som jag vill ha i kalendern, det ska vara färgglatt och washitejp hit och dit och bilder som jag hittar på webben och skriver ut och så att göralistor, och vad jag ser på för filmer/serier på TV och vilka böcker jag läser. När jag pysslar med just det är det roligt, jag blir lugn och känner skaparlust. Jag har jättemånga stickerbooks med massor av klistermärken att sätta i kalendern. Men sen när det ska fyllas i vad jag gjort eller ska göra så tar det emot, särskilt nu när det mest spännande som händer är att vi hämtar hem mat från den lokala kinarestaurangen. 

Men varför fortsätter jag med den här kalendern nu när det är alldeles solklart att den och jag inte är kompisar? Det är inte så att jag är inte snål precis, men mera kostnadsmedveten. Min Life Planner kostade mycket pengar och jag vill inte betala ännu mer pengar på en ny kalender när jag har en som bara är halvt ifylld.

Dessutom vet jag inte vad jag skulle ha istället. För några år sen testade jag att ha en Bullet Journal. Det var kul i början, man kunde ju rita och greja precis hur man ville och blev resultatet inte så bra som jag hade hoppats behövde jag bara stå ut med det utseendet i en vecka och börja på ny kula veckan efter. Problemet blev bara att idéerna tog slut och att jag ständigt jämför mig med andra som kan rita bättre, skriva finare och kommer på fler kul grejer med sin Bullet Journal (ja, ja, jag VET att man inte ska jämföra sig med andra men det blir så i alla fall) så lusten försvann efter ett år eller så.

Ett annat alternativ är The Happy Planner, ganska lik min Life Planner med en av de stora skillnaderna att en Happy Planner är ringbunden med lösa ringar, så man kan flytta runt sidor, ta ut dem man inte vill ha osv hur lätt som helst. Annars är de väldigt snarlika. Men det kommer alldeles säkert gå på samma sätt som med min nuvarande kalender. 

Så vad göra? Jag vill gärna ha någon typ av kalender för att kunna hålla lite koll på vad vi gör, födelsedagar, möten och sånt. Jag har ju kalendern i telefonen men det är ju inte alls samma sak.

Dessa i-landsproblem. 

När det finns så mycket annat i världen som är snett och alldeles uppåt väggarna.

Nog om detta. På återseende.

Nu börjar det bli lite trist att sitta hemma

Ja vad kan jag skriva om egentligen? Ingenting händer ju. Ibland vet jag inte ens vilken dag det är. Fast jag försöker hålla reda på om det är onsdag eller söndag för då ska vi ställa ut sopor (sön) och sopor och återvinning (ons). Och så tisdagar förstås, de har bra pris på smarriga kycklingvingar på tisdagar så det har varit vår tisdagsmiddag i en månad nu. Viktiga grejer minsann.

Vaknade vid fyra i morse av att katterna hade vild jakt nere i köket och välte ut hela sin vattenskål på golvet. När det var upptorkat insåg jag att det inte var någon idé att gå och lägga mig så jag tassade upp och hämtade telefon och lite annat och parkerade mig i soffan i vardagsrummet. Katterna verkade tycka att det var konstigt men fann sig snart och påminde om att frukost skulle sitta fint. Men det var alldeles för tidigt så det blev det inget av med.
Lyssnade på senaste numret av Spanarna på P1 och somnade fem minuter in i Sissela Kyles spaning, inte för att den var tråkig på något sätt utan för att jag alltid somnar när jag lyssnar på Spanarna. Därför kan man säga att jag lyssnade två gånger, en gång när jag sov och en gång till när jag vaknade igen.

Hursomhelst. Ni är flera som efterlyst info om hur det går med min Air Fryer.
Jodå tack, vi håller fortfarande på och bekantar oss. Jag har gjort äppelchips (fullständig katastrof), hel kyckling (sådär, kycklingen var saftig och god men skinnet var inte sådär krispigt som Johan vill ha det), kikärtssnacks (de blev inte krispiga efter dubbla tiden ens) och så bakade potatisar, vilket faktiskt blev riktigt bra. Jag har inga foton att visa upp eftersom jag inte kom på det förrän resultaten var slängda/uppätna men jag får bättra mig i den saken.

Annars har jag inte så mycket att komma med. Ska se om jag kan komma iväg och handla lite mat idag, det börjar bli lite dåligt med pålägg och grönsaker. Tack och lov har toapapperhysterin avtagit men handskar och desinfektionsspray är det fortfarande näst intill omöjligt att få tag på. Men vi har så det räcker ett tag till så oss går det ingen nöd på.
Jag har beställt kattpellets och kattmat på nätet och ska få det levererat hem, alldeles gratis! Så skönt att slippa lasta de där tjugokilossäckarna i bakluckan och sen krångla in dem i huset och uppför trappen (tur jag har starka barn, hehe).

Vi är mycket ute på baksidan, sitter under gazebon och läser eller spelar spel på våra telefoner, badar och har vattenballongkrig, screeningen och poolen är fasen den bästa investering vi gjort! Det är som ett till rum och katterna ränner ut och in i kattluckan utan att vi behöver ha dörren öppen och släppa in värmen. Smutt.

Småkidsen växer och står i och det är roligt satt vara farmor, fast jag inte riktigt känner mig som en farmor direkt. Men det kommer kanske vad det lider.

Tack för idag, slut för idag.
Mer svammel och trams kommer nog snart i en dator/telefon/padda nära dig.

Förresten, efter vad jag förstått var det problem med att kommentera för några läsare.
Jag har ändrat i inställningarna, hör av er om det fortfarande inte går att kommentera (mail: sunnyswede AT outlook.com

Allt gott//Victoria

Funderingar i största allmänhet

Ibland undrar jag över livet. Varför det blev som det blev och inte på ett helt annat sätt. Hade det varit bättre? Sämre? Sen bestämmer jag mig för att det inte är någon idé att öda tid åt sånt skit för det är ju inget jag kan göra något åt - inte förrän de uppfinner tidsmaskinen förstås. Då jädrar ska jag åka tillbaka och ändra en hel massa grejer.

Hursomhelst. Har just suttit ute i typ fem minuter och tankat D-vitamin. Vilken ironi att jag som bor i The Sunshine State har D-vitaminbrist och måste äta tabletter varje dag. Men man är ju inte dum i huvet. Jag går inte ut i solen mer än jag absolut behöver. Jag säger bara hudcancer, gott folk, hudcancer! Jag har haft cancer en gång redan och det räckte alldeles förträffligt, tack så mycket.

Man kommer att tänka på en himla massa tokigheter när man sitter alldeles stilla i solen och bara andas. Att jag skulle damma av och blåsa liv i den här bloggen exempelvis. Idag kände jag verkligen suget att börja skriva igen och då får jag ju passa på innan det så att säga svalnar.

Fast just nu får jag lägga det på is en lite stund eftersom mina tjänster som barnpassare har efterfrågats och det säger jag inte nej till.

Fler inlägg kommer förhoppningsvis drösa in här på bloggen inom en inte alltför avlägsen framtid.

Tills dess, sluta hamstra toapapper och använd munskydd så ska ni se att allting ordnar sig.

Om att börja om från början - igen

Jahaja.
Nu har jag tydligen vevat igång den här gamla bloggen igen då. Avdammad, och en smula ringrostig, men i ganska gott skick trots att den legat i träda i nästan två år. Jag har raderat alla poster som låg här och drällde från den den tiden, alla utom ett. Jag sparade inlägget där jag berättade om att det inte skulle bli någon flytt och mina tankar om det.
Kort därefter tog blogglusten tvärslut. Icke-flytten till Seattle och Johans uppsägning från Microsoft tog knäcken på all glädje och lust att skriva så det blev bara ett femtontal inlägg totalt här.

Såhär i efterhand med facit i hand så rodde vi iland det tillsammans men det var på håret. Det kunde lika gärna gått fullständigt åt skogen.
Nu har Johan jobb på mjukvaruföretaget Coupa, med huvudkontor i San Mateo, CA och vi är glada och tacksamma att det ordnade sig till slut.

Det har hänt mycket under de här två åren som gått sedan jag skrev här sist. Ni som följer mig på Insta vet det mesta redan, men i korthet kan vi säga att jag både fyllt 50 och blivit farmor. Jag vet inte vilket om kändes mest (värst?) men när allt sjunkit in så är det helt OK. Lilla Annie är en liten gullunge som nästan alltid är glad. Jag hjälper till och passar henne då det behövs och vi trivs bra ihop (vi gillar båda att titta på Musse Piggs Klubbhus och Peppa Pigg).

Foto från igår

På torsdag är det Elias sista dag i skolan och han tar examen den 25 maj. Vi har aldrig varit på en "riktig" graduation ceremony så det ska bli spännande. Mamma flyger hit i mitten av nästa vecka och ska vara med och titta på hela spektaklet.

Nåväl. Det här var väl det jag ville skriva om just nu. Jag ville egentligen bara se om jag kunde sparka igång det här bloggeriet igen och hur det skulle kännas. Jag kommer förmodligen gå in och peta lite i designen här senare men det blir en huvudvärk för en annan dag. Nu ska jag peta i mig lite frukost.

Välkomna tillbaka till min blogg och jag hoppas att ni ska trivas.
Vi ses igen på en dator/padda/telefon nära dig.