Att gifta sig på stranden låter ju romantiskt.

Klockan är bara halv nio och jag har redan varit på ett bröllop. Ja alltså, inte som gäst precis, jag satt på vår hotellbalkong och slafsade i mig en banan när jag såg bruden med föräldrar och fotograf komma ut och fortsätta ut på stranden. Längre bort ser jag brudgummen med föräldrar samt prälle stå och vänta. 

Att gifta sig på stranden, med vågornas brus i bakgrunden låter rätt så romantiskt. I teorin alltså. 

Bara att ha på vit brudklänning skulle ställa till det för mig direkt. Jag spiller och dräller hejvilt och kan inte sätta mig ner/luta mig emot något så blir det en fläck. 

Nåväl. Vi låtsas att jag klarar mig undan att skita ner klänningen. Då kommer vi till nästa problem. Att gå på stranden med klänning som släpar. Det är varmt. Det blåser. Måsar flyger överallt och man vet ju vad måsar gör. 

Innan jag hade varit framme där jag skulle stå hade jag förmodligen snubblat på släpet, fått sand i ögat och varit röd som en tomat i fejset av värme. Och med svetten rinnande nerför ryggen känner man sig inte sådär fin och fräsch som man vill på den lyckligaste dagen i sitt liv. 

JÄTTEROMANTISKT. Verkligen. 

Om man sen tänker på att man inte är ensam på stranden såhär i arla morgonstund. Folk promenerar vid strandkanten.  Andra joggar. Ytterligare några letar ”skatter” med metalldetektorer. Kanske inte just såna som man ville ha med i bakgrunden på sina bröllopsfotografier. 

Ja ja. Så hade det kunnat gå, men de verkade klara ut det med glans efter vad jag kunde se. Jag önskar dem all lycka i framtiden. 

Ett inlägg där jag inte nämner Covid-19 en enda gå..... äsch.

Jag är SÅ less på min kalender.

Det är egentligen inget fel på den, förmodligen är det jag som har förändrats.

Jag är inne på tredje året nu med samma typ av kalender, en vertikal Life Planner från Erin Condren, 

Egentligen satte varningssignalerna igång redan när jag packade upp kalendern ur kartongen. De hade ändrat i den. I stället för "raka" hörn, var det rundade hörn. Det stör mig nåt alldeles oerhört. Och så alla dessa bilder på prismor överallt, jag blir tokig! Det går åt en förmögenhet på såndär tippextejp för att bli av med alla linjer och skit som jag inte vill ha. Sen kommer allt som jag vill ha i kalendern, det ska vara färgglatt och washitejp hit och dit och bilder som jag hittar på webben och skriver ut och så att göralistor, och vad jag ser på för filmer/serier på TV och vilka böcker jag läser. När jag pysslar med just det är det roligt, jag blir lugn och känner skaparlust. Jag har jättemånga stickerbooks med massor av klistermärken att sätta i kalendern. Men sen när det ska fyllas i vad jag gjort eller ska göra så tar det emot, särskilt nu när det mest spännande som händer är att vi hämtar hem mat från den lokala kinarestaurangen. 

Men varför fortsätter jag med den här kalendern nu när det är alldeles solklart att den och jag inte är kompisar? Det är inte så att jag är inte snål precis, men mera kostnadsmedveten. Min Life Planner kostade mycket pengar och jag vill inte betala ännu mer pengar på en ny kalender när jag har en som bara är halvt ifylld.

Dessutom vet jag inte vad jag skulle ha istället. För några år sen testade jag att ha en Bullet Journal. Det var kul i början, man kunde ju rita och greja precis hur man ville och blev resultatet inte så bra som jag hade hoppats behövde jag bara stå ut med det utseendet i en vecka och börja på ny kula veckan efter. Problemet blev bara att idéerna tog slut och att jag ständigt jämför mig med andra som kan rita bättre, skriva finare och kommer på fler kul grejer med sin Bullet Journal (ja, ja, jag VET att man inte ska jämföra sig med andra men det blir så i alla fall) så lusten försvann efter ett år eller så.

Ett annat alternativ är The Happy Planner, ganska lik min Life Planner med en av de stora skillnaderna att en Happy Planner är ringbunden med lösa ringar, så man kan flytta runt sidor, ta ut dem man inte vill ha osv hur lätt som helst. Annars är de väldigt snarlika. Men det kommer alldeles säkert gå på samma sätt som med min nuvarande kalender. 

Så vad göra? Jag vill gärna ha någon typ av kalender för att kunna hålla lite koll på vad vi gör, födelsedagar, möten och sånt. Jag har ju kalendern i telefonen men det är ju inte alls samma sak.

Dessa i-landsproblem. 

När det finns så mycket annat i världen som är snett och alldeles uppåt väggarna.

Nog om detta. På återseende.

Nu börjar det bli lite trist att sitta hemma

Ja vad kan jag skriva om egentligen? Ingenting händer ju. Ibland vet jag inte ens vilken dag det är. Fast jag försöker hålla reda på om det är onsdag eller söndag för då ska vi ställa ut sopor (sön) och sopor och återvinning (ons). Och så tisdagar förstås, de har bra pris på smarriga kycklingvingar på tisdagar så det har varit vår tisdagsmiddag i en månad nu. Viktiga grejer minsann.

Vaknade vid fyra i morse av att katterna hade vild jakt nere i köket och välte ut hela sin vattenskål på golvet. När det var upptorkat insåg jag att det inte var någon idé att gå och lägga mig så jag tassade upp och hämtade telefon och lite annat och parkerade mig i soffan i vardagsrummet. Katterna verkade tycka att det var konstigt men fann sig snart och påminde om att frukost skulle sitta fint. Men det var alldeles för tidigt så det blev det inget av med.
Lyssnade på senaste numret av Spanarna på P1 och somnade fem minuter in i Sissela Kyles spaning, inte för att den var tråkig på något sätt utan för att jag alltid somnar när jag lyssnar på Spanarna. Därför kan man säga att jag lyssnade två gånger, en gång när jag sov och en gång till när jag vaknade igen.

Hursomhelst. Ni är flera som efterlyst info om hur det går med min Air Fryer.
Jodå tack, vi håller fortfarande på och bekantar oss. Jag har gjort äppelchips (fullständig katastrof), hel kyckling (sådär, kycklingen var saftig och god men skinnet var inte sådär krispigt som Johan vill ha det), kikärtssnacks (de blev inte krispiga efter dubbla tiden ens) och så bakade potatisar, vilket faktiskt blev riktigt bra. Jag har inga foton att visa upp eftersom jag inte kom på det förrän resultaten var slängda/uppätna men jag får bättra mig i den saken.

Annars har jag inte så mycket att komma med. Ska se om jag kan komma iväg och handla lite mat idag, det börjar bli lite dåligt med pålägg och grönsaker. Tack och lov har toapapperhysterin avtagit men handskar och desinfektionsspray är det fortfarande näst intill omöjligt att få tag på. Men vi har så det räcker ett tag till så oss går det ingen nöd på.
Jag har beställt kattpellets och kattmat på nätet och ska få det levererat hem, alldeles gratis! Så skönt att slippa lasta de där tjugokilossäckarna i bakluckan och sen krångla in dem i huset och uppför trappen (tur jag har starka barn, hehe).

Vi är mycket ute på baksidan, sitter under gazebon och läser eller spelar spel på våra telefoner, badar och har vattenballongkrig, screeningen och poolen är fasen den bästa investering vi gjort! Det är som ett till rum och katterna ränner ut och in i kattluckan utan att vi behöver ha dörren öppen och släppa in värmen. Smutt.

Småkidsen växer och står i och det är roligt satt vara farmor, fast jag inte riktigt känner mig som en farmor direkt. Men det kommer kanske vad det lider.

Tack för idag, slut för idag.
Mer svammel och trams kommer nog snart i en dator/telefon/padda nära dig.

Förresten, efter vad jag förstått var det problem med att kommentera för några läsare.
Jag har ändrat i inställningarna, hör av er om det fortfarande inte går att kommentera (mail: sunnyswede AT outlook.com

Allt gott//Victoria

Funderingar i största allmänhet

Ibland undrar jag över livet. Varför det blev som det blev och inte på ett helt annat sätt. Hade det varit bättre? Sämre? Sen bestämmer jag mig för att det inte är någon idé att öda tid åt sånt skit för det är ju inget jag kan göra något åt - inte förrän de uppfinner tidsmaskinen förstås. Då jädrar ska jag åka tillbaka och ändra en hel massa grejer.

Hursomhelst. Har just suttit ute i typ fem minuter och tankat D-vitamin. Vilken ironi att jag som bor i The Sunshine State har D-vitaminbrist och måste äta tabletter varje dag. Men man är ju inte dum i huvet. Jag går inte ut i solen mer än jag absolut behöver. Jag säger bara hudcancer, gott folk, hudcancer! Jag har haft cancer en gång redan och det räckte alldeles förträffligt, tack så mycket.

Man kommer att tänka på en himla massa tokigheter när man sitter alldeles stilla i solen och bara andas. Att jag skulle damma av och blåsa liv i den här bloggen exempelvis. Idag kände jag verkligen suget att börja skriva igen och då får jag ju passa på innan det så att säga svalnar.

Fast just nu får jag lägga det på is en lite stund eftersom mina tjänster som barnpassare har efterfrågats och det säger jag inte nej till.

Fler inlägg kommer förhoppningsvis drösa in här på bloggen inom en inte alltför avlägsen framtid.

Tills dess, sluta hamstra toapapper och använd munskydd så ska ni se att allting ordnar sig.

Om att börja om från början - igen

Jahaja.
Nu har jag tydligen vevat igång den här gamla bloggen igen då. Avdammad, och en smula ringrostig, men i ganska gott skick trots att den legat i träda i nästan två år. Jag har raderat alla poster som låg här och drällde från den den tiden, alla utom ett. Jag sparade inlägget där jag berättade om att det inte skulle bli någon flytt och mina tankar om det.
Kort därefter tog blogglusten tvärslut. Icke-flytten till Seattle och Johans uppsägning från Microsoft tog knäcken på all glädje och lust att skriva så det blev bara ett femtontal inlägg totalt här.

Såhär i efterhand med facit i hand så rodde vi iland det tillsammans men det var på håret. Det kunde lika gärna gått fullständigt åt skogen.
Nu har Johan jobb på mjukvaruföretaget Coupa, med huvudkontor i San Mateo, CA och vi är glada och tacksamma att det ordnade sig till slut.

Det har hänt mycket under de här två åren som gått sedan jag skrev här sist. Ni som följer mig på Insta vet det mesta redan, men i korthet kan vi säga att jag både fyllt 50 och blivit farmor. Jag vet inte vilket om kändes mest (värst?) men när allt sjunkit in så är det helt OK. Lilla Annie är en liten gullunge som nästan alltid är glad. Jag hjälper till och passar henne då det behövs och vi trivs bra ihop (vi gillar båda att titta på Musse Piggs Klubbhus och Peppa Pigg).

Foto från igår

På torsdag är det Elias sista dag i skolan och han tar examen den 25 maj. Vi har aldrig varit på en "riktig" graduation ceremony så det ska bli spännande. Mamma flyger hit i mitten av nästa vecka och ska vara med och titta på hela spektaklet.

Nåväl. Det här var väl det jag ville skriva om just nu. Jag ville egentligen bara se om jag kunde sparka igång det här bloggeriet igen och hur det skulle kännas. Jag kommer förmodligen gå in och peta lite i designen här senare men det blir en huvudvärk för en annan dag. Nu ska jag peta i mig lite frukost.

Välkomna tillbaka till min blogg och jag hoppas att ni ska trivas.
Vi ses igen på en dator/padda/telefon nära dig.

Om hur allting gick käpprätt åt helskotta

Ja, det här med flytten alltså.
Vi började rensa, göra småreparationer, kontaktade ett antal mäklare som kom och tittade på huset.
Så en eftermiddag får vi veta:

1. att det inte blir någon flytt

och

2. att Johan får gå på dagen från Microsoft pga. en omorganisation.

Vad ända in i alla hoppande smådjävlar!?!?

I och för sig kunde det ha varit MYCKET värre. Nu fick Johan lön i två månader och sen någon typ av avgångsvederlag (som det tyvärr kommer dras ohemula mängder skatt på men det blir en annan historia) så vi klarar oss nog åtminstone ett halvår.

I nuläget vi ingenting om framtiden. Johan går på jobbseminarium varje vecka och lär sig en massa matnyttigt som till exempel hur han ska skriva sin CV (han har ju inte behövt söka jobb på över 20 år!), vilka frågor som kan komma upp vid eventuell intervju och hur man svarar på dem, hur man förhandlar om lön och fördelen med att ha ett konto på LinkedIn.

Jag pendlar mellan att vara glatt optimistisk "-klart att han kommer få ett jättebra jobb med hög lön" och att pessimistiskt tänka "-det här kommer gå åt h-e, han kommer inte hitta något jobb så jag kommer bli tvungen att börja jobba igen men den lönen kommer inte räcka till någonting utan vi får flytta till en sån där trailerpark och bli white trash".

Johan letar i första hand här omkring så att vi kanske skulle kunna slippa att flytta, men det finns inte så mycket här så snart måste vi börja tänka utanför södra Florida. Men även om han skulle hitta något i säg Miami så kommer vi nog få flytta ändå för restiden är inte att leka med dit ner. Dryga timmen enkel resa, lätt.

För att sammanfatta det hela blir det alltså ingen flytt till Seattle, åtminstone inte för ett jobb på Microsoft. Efter 22 år, 2 månader och 22 dagar fick han sluta, bara sådär. Det hela sköttes enligt min mening mycket dåligt från personalavdelningens sida men det var ingen idé att bråka. Papprena är påskrivna och han var på kontoret i Fort Lauderdale igår och lämnade in sina datorer.

Jag hoppas att vi om ett år kommer sitta i köket i ett boende som vi är rasande nöjda med och att Johan har ett bra jobb där han trivs och får bra lön och så kommer vi överens om att "- Vilken TUR att jobbet på Microsoft tog slut, nu har vi det mycket bättre! Det var dags för en förändring."

Jag hoppas verkligen det.
Jättemycket hoppas jag det.